Forskning och kustskogar

Tillträde till genetiska resurser och en rättvis fördelning av nyttorna

Vem äger generna hos skogsträden?

Nätverket för genetiska resurser hos skogsträd som lyder under Nordiskt Genresurscenter (NordGen) utredde i sitt projekt huruvida det är nödvändigt att vidta särskilda åtgärder med vilka rörligheten av skogsträdens genetiska resurser mellan de nordiska länderna kan säkerställas i en situation där nya internationella avtal reglerar utnyttjandet av de genetiska resurserna. I projektet beskrevs också varje nordiskt lands nationella lagstiftning och handlingssätt för att åskådliggöra likheterna och skillnaderna samt kartlades betydelsen av internationella avtal, patenträtten och konventionen om skydd för växtförädlingsprodukter (UPOV) för förädlingen av skogsträd och forskningen om dem.

Målet med biodiversitetskonventionen (1992) är att säkerställa att jordens ekosystem, djur- och växtarter och deras genetiska arv skyddas, utnyttjas på ett hållbart sätt och att den nytta som uppstår vid utnyttjandet av dessa fördelas rättvist. Målet i anknytning till nyttorna har år 2010 specificerats i Nagoyaprotokollet om tillträde till genresurser och en rättvis fördelning av de nyttor som uppstått vid utnyttjandet av dem. De två bärande principerna i protokollet är:

• För att de genetiska resurserna kan utnyttjas förutsätts överlåtarlandets och det eventuella ursprungsfolkets samtycke.
• Fördelningen av nyttorna grundar sig på de villkor som fastställs i ett avtal mellan överlåtaren och användaren av de genetiska resurserna.

Således har staterna avtalat om att man inte utan tillstånd får resa till ett annat land för att samla sådant material för bortförande som innehåller gener eller som används som grund för forskning eller produktutveckling. Syftet är dock inte att hindra utan främja utnyttjandet av genetiska resurser. Det gemensamma målet är att genetiska resurser används och utnyttjas för mänsklighetens bästa. Om användningen ska dock ingås ett behörigt avtal. Överlåtarlandet kan till exempel ge tillstånd att använda materialet för forskning men inte för kommersiell tillämpning. Man kan också komma överens om att en del av intäkterna från en eventuell kommersiell produkt återbetalas till ursprungslandet för att användas för skydd av lokal biodiversitet. Nyttor kan också återlämnas till överlåtarlandet i form av ny teknik eller utbildning. Ur globalt perspektiv är det i stor utsträckning fråga om rättvisa mellan utvecklingsländerna och de industriella länderna i en situation där den ena gruppen äger en stor del av resurserna (av de värdefulla genetiska resurserna) och den andra gruppen däremot verktygen för vidare utveckling och utnyttjande av resurserna.

I Norden går genbytet smidigt

I de nordiska länderna finns endast litet sådana genetiska resurser som bara skulle förekomma på en enda stats område och som skulle ha speciella, värdefulla egenskaper. Våra skogsträd har typiskt ett omfattande, enhetligt spridningsområde och deras gener sprider sig långa vägar med vinden med pollen eller lätta frön. Den nordiska skogsforskningen har traditionellt grundat sig på lätt och enkelt materialbyte, då behov har förekommit. Även de traditionella allemansrätterna betonar fritt tillträde och ömsesidigt förtroende. Den nordiska skogsförädlingen har å andra sidan inte intresse att skaffa material från geografiskt avlägsna områden, eftersom man vill att odlingsmaterialet är väl anpassat till vårt klimat.

Hur är det med allemansrätterna?

Kartläggningen visade att trots att de nordiska länderna i många förhållanden är ett enhetligt område, finns det också skillnader mellan dem när det gäller regleringen av utnyttjandet av de genetiska resurserna. Norge är det enda nordiska landet, som har antecknat något speciellt om de genetiska resurserna i sin lagstiftning. I Norge hör äganderätten till biologiskt material till markägaren, medan det genetiska materialet hör till staten. I den finska lagstiftningen nämns genetiskt material inte skilt och eftersom äganderätten till biologiskt material i regel hör till markägaren, kan man tolka att även äganderätten till de genetiska resurserna följer markinnehavet. Det är tillåtet att i alla nordiska länder samla små mängder biologiskt material från privata marker utgående från allemansrätten och i Finland har man inte ansett det nödvändigt att begränsa bärplockning även i kommersiellt syfte. För kommersiell plockning av skogsträdens kottar och frön från trädet behövs markägarens tillstånd. I allmänhet betalar man ingen ersättning till markägarna för kommersiell plockning av kottar. Orsaken till detta är bland annat höga plockningskostnader i relation till det kommersiella värdet av kotten i grantoppen. Inga förändringar i detta är inom synhåll, men om genetiskt material i forskningssamarbete flyttas över statsgränserna, kommer detta sannolikt vara anmälningspliktig verksamhet inom den närmaste framtiden. Egentliga begränsningar av fri rörlighet är dock inte inom synhåll.

Nagoyaprotokollet styr handlingssätten vid utnyttjandet av genetiska resurser med tanke på verksamheten mellan staterna. Utvecklingen har också lyft fram frågan om äganderätten till genresurserna ur privaträttslig synpunkt. Till exempel i Norge har man beviljat varumärke-produktskydd för vissa kloner av prydnadsenar, vilket betyder att de kommersiella rättigheterna till produktnamnet är skyddade, medan själva arten och dess genetiska egenskaper inte i och för sig omfattas av produktskyddet. Växtförädlarens rättigheter (UPOV) har inte i de nordiska länderna eller någon annanstans för tillfället ansökts för skogsträdens förädlingsprodukter som sällan uppfyller kraven för en enhetlig och permanent art. Patentsystemet berör skogsträdens genetiska resurser närmast via metodpatenten och i Sverige har man ansökt om patent för vissa molekylgenetiska metoder för förädling av skogsträd.

Projektets slutsats är att den fria rörligheten av skogsträdens genetiska resurser mellan de nordiska länderna för tillfället är väl säkrad och inga stora förändringar är inom synhåll. Således finns det inte för tillfället behov av nyastadganden, men om de internationella avtalen förutsätter nya administrativa förfaranden ska de administrativa strukturerna och förfarandesätten planeras så att de är enkla och lätta att tillägna sig.

Tilläggsuppgifter

• Äldre forskare Mari Rusanen, mari.rusanen(a)metla.fi