Bild: Heikki Henttonen

De skador som sorkarna åstadkommer i skogarna under vintern märks först på våren. Vintern är en kritisk tid även för sorkbestånden, deras näringsresurser förnyas inte och sorkarna förökar sig inte.

Om beståndet sjunker dramatiskt, börjar detta på vintern, säger äldre forskare Otso Huitu från Skogsforskningsinstuitutet.

Vanligtvis krävs dock ett stort sorkbestånd för att förstöra plantskogar. Denna vinter har bestånden i den södra halvan av Finland inte varit speciellt stora, så växtnäring har räckt till åt sorkarna. Ju större sorkpopulationen är, desto snabbare tar födan slut. Det största problemet för sorkarna på vintern är inte själva kölden, utan att deras växtnäring inte växer då.

Det finns skillnader i sorkarternas kost och förstörelse

Åkersorken och mellansorken i Norra Finland förorsakar den största delen av sorkskadorna i skogarna. Under vintern knaprar de på barken på den del av trädstammarna som är täckt av snö. På sommaren bryr sig varken åkersorken eller mellansorken om bark, för då har de tillgång till hö och gräs. Barken är en andrahandsföda som sorkarna nöjer sig med först när huvudfödan minskar på vintern. Sorkarna klarar sig inte enbart med bark, för halten av skadliga ämnen i barken är hög.

På många platser i Lappland förekommer nu den största sorkmängden på trettio år, så risken för skogsskador är tydlig denna vinter.

- I Skogslappland äter sorkarna som bäst mycket flitigt, men snön gör att vi inte kan se det faktiska sorkläget, säger Otso Huitu.

Skogssorken har för sin del specialiserat sig på att äta knoppar och äter dem i någon mån även om det skulle finnas annat att äta. Skogssorkarna gnagar på knoppar och grenar i toppen av barrträdsplantor på vintern, ovanför snön. De kan gnaga på knoppar till och med på fyra meter höga tall- och granplantor.

Under snön kan sorkarna gnaga på plantor skyddade mot rovdjur och köld.

Vattensorken samlar olika växtdelar för vintern i sina underjordiska förråd, men om dessa tar slut äter den också trädens rötter. Vattensorken gräver sina gångar på sommaren i närheten av vatten och på fuktiga platser, men när hösten kommer flyttar den till torr mark.

Ett stabilt och rikligt snötäcke är en fördel för sorkarna. Snön skyddar sorkarna mot flertalet rovdjur och eftersom den är ett bra isoleringsmaterial håller den markytans temperatur i närheten av noll även vid tjugo köldgrader. Sorkbeståndet minskar alltid med återkommande snöfall, töväder och tillfrysning, oavsett beståndets storlek. Då skyddar inte snön och ett islager bildas på markytan – det blir svårare för sorkarna att röra sig och söka föda under snön.

Större variationer i beståndet

Variationerna i sorkbeståndet har blivit större i Finland under de senaste åren, skillnaderna mellan toppar och bottnar har varit större än under de tidigare årtiondena.

- I Sverige och Norge blev variationerna i sorkbeståndet klart mindre under de senaste 20-30 åren, men på vissa platser har variationerna även där börjat bli större igen, säger Huitu.

Den regelbundna variationen i lämmelbeståndet i södra Norge har upphört nästan helt. I Finland har variationen i sorkbeståndet konstant blivit större under ett och halvt årtionde, efter en jämnare period i slutet av 1990-talet. Orsaken till att variationerna i beståndet ökar eller minskar är vi inte säkra på, men ämnet undersöks för närvarande.

Sorkbestånden varierar i 3-4 års cykler, som beror på rovdjurens fångst och brist på vinterföda. Sorkbeståndens cykler är beroende av årstiderna så att de starkaste cyklerna påträffas i områden där vintern är lång och snörik.

Tilläggsuppgifter:

• Forskare Otso Huitu, tfn. 029 532 4917, otso.huitu @ metla.fi