Industrisamhällen och samhällen som håller på att industrialiseras har under de senaste hundra åren använt mer energi varje år. Energi används för industrins behov samt för fordon och boende. En stor del av den förbrukade energin produceras genom att bränna miljoner år gamla fossila bränslen. Fossila bränslen är växter som förvandlats till stenkol, olja och naturgas, och den koldioxid som bundits in i dessa växter har genom fossiliseringen försvunnit varaktigt från det naturliga kretsloppet mellan vegetationen och atmosfären. Då fossila bränslen förbränns befrias koldioxiden ur sitt svarta fängelse, släpps ut i atmosfären och ökar dess koldioxidhalt. Den ökade koldioxidhalten i atmosfären har förutspåtts förändra klimatet i hela världen.

För att minska skadeverkningarna av klimatförändringen har man börjat leta efter energikällor som kunde ersätta fossila bränslen, och olika biomassor är ett av alternativen. I Finland är det i synnerhet skogarna som möjliggör ett alternativ baserat på förnybara naturresurser. I alla former av energiproduktion som baserar sig på förbränning blir slutprodukterna av förbränningen energi, vatten och koldioxid samt aska. Även vid förbränning av trä bildas koldioxid. Detta har man vetat redan länge. Den viktiga skillnaden mellan trä och stenkol som koldioxidkälla beror på att den koldioxid som frigörs vid förbränning av stenkol varaktigt har varit borta från kolets kretslopp mellan atmosfären och vegetationen, medan den koldioxid som innehålls i ett träd i vilket fall som helst skulle återvända till atmosfären genom den naturliga nedbrytningen och, detta ögonblickligen jämfört med åldern på fossila bränslen. I de finländska skogarna har nedbrytningen i vanliga fall framskridit mycket långt senast hundra år efter att trädet dött.

I den internationella klimatdebatten har på sistone framkastats åsikter som har ifrågasatt de positiva klimat­effekterna av användning av trä för energibruk. Även i den nationella debatt som började med kommunikén från Finlands miljöcentral (SYKE), och som har tagit fart under de senaste dagarna, har utsläppen från förbränningen av stubbar som avverkats som energiträd likställts med utsläppen från förbränning av stenkol.

Ifrågasättandet av den positiva klimateffekten av förbränning av trä har motiverats med behovet att snabbt – inom 20-30 år – stoppa ökningen av koldioxidhalten i atmosfären, så att jordens medeltemperatur inte i framtiden skulle stiga med mer än två grader. Som bränsle har trä likställts med stenkol med den motiveringen att trämaterial som blir kvar i skogen som hyggesavfall inte hinner brytas ned helt inom 20-30 år, utan en del av den koldioxid som träden bundit medan de levde finns kvar i det förmultnade träet och är fortfarande borta från jordens atmosfär. En dylik likställning mellan företeelser i så olika tidsskalor som några årtionden och flera hundra miljoner år är lätt vilseledande. I detta fall beror den erhållna kalkylen av likheten mellan träets och stenkolens klimateffekter på längden på den valda kalkylperioden, det vill säga på att granskningen görs i en skala som omfattar de närmaste decennierna. Slutresultatet skulle se helt annorlunda ut om man utgick från en period på till exempel ett hundra år eller den tid på vilken man kan anta att ett träd bryts ned i naturen tillbaka till sina ursprungsämnen vatten, koldioxid och näringsämnen. I så fall skulle trädet framstå i kalkylen som ett så gott som koldioxidneutralt bränsle, medan stenkolens effekt skulle vara samma oavsett den valda tidsperioden. Energi kommer högst antagligt att behöva produceras och utsläppen bemästras även om 20-30 år. Över en lång tidsperiod är därför användningen av trädbiomassa i energiproduktionen ett avgjort bättre alternativ än fossila bränslen med tanke på klimateffekterna.

Skogarnas helhetseffekt på kolbalansen i atmosfären är en mycket mångdimensionellare fråga än använd­ningen av ett enskilt stratum – till exempel den träaktiga biomassan från en stubbe, alltså delen nedanför det nedersta kapstället av stamved – som bränsle. Allmänt taget består skogarnas kolbalans av skillnaden mellan tillväxt och avgång, och man borde inte heller undersöka kolbalanseffekten av användningen av skogarna för energibruk utan att ta denna helhet i beaktande. Skogarnas stamvedsreserv i Finland har ökat med närmare 800 miljoner kubikmeter på 40 år och de totala biomassareserverna har ökat med över en miljard kubikmeter, trots att avverkningsmängderna så gott som fördubblats under samma tid. Ur ett klimatperspektiv innebär detta att trädbeståndets kolreserv har ökat med cirka 30 miljoner ton CO2 per år under de senaste 20 åren. Mot denna bakgrund skulle inte ens en större användning av skogen till energibruk än den nuvarande äventyra skogarnas kolbindning. Dessutom måste vi minnas att om gallringar inte görs i tid i unga skogar, leder det till att miljontals kubikmeter träd under kommande årtionden dör stående och murknar (läs: frigör koldioxid i atmosfären) varje år utan att någon bioenergi produceras av dem.

	Bild: Metla/Juha Laitila

Utgående från nedbrytningshastigheten för trästycken av olika storlek har man dragit den slutsatsen att det med tanke på klimatet skulle vara bättre att producera energi med grenar och barr än med träd med större diameter, till exempel stubbar. Hyggesavfallets nedbrytningshastighet är emellertid bara ett av perspektiven när man betraktar skogsverksamheten i dess helhet. En viktig synvinkel är växtplatsernas näringshushållning. Den största delen av den viktiga näringen för växterna finns i bladen och barren, inte i stubben eller stamveden. Om man enligt det förslag som gjorts inriktar avverkningen av energived så att man tillsammans med hyggesavfallet, i stället för trämaterial för bort mycket barr ur skogarna, tar man även bort näringsämnen som är nödvändiga för växterna, som kväve, kalium och fosfor. Om näringsämnena förs bort, kan det i värsta fall minska tillväxten av eller kolbindningen i de träd som blir kvar efter gallringar eller i den nya trädgeneration som föds efter förnyelsehuggning, och samtidigt även minska skogarnas kolabsorption.

Om man däremot betraktar energiproduktionen som en helhet och bioenergins andel därav från den existerande energimarknadens synvinkel i stället för att göra principgranskningar av skogsekosystemens verksamhet, ser verkligheten åter annorlunda ut. I Finland ledde det höga priset på skogsflis, som fanns endast i begränsad mängd, i fjol till att den extra el som behövdes vid det ekonomiska uppsvinget producerades i huvudsak genom att i stället för trä förbränna stenkol, torv och naturgas (HS 21.1.2011). Övergången till nya energikällor förutsätter även betydande och långvariga investeringar i energiproduktionssystemen. Den säkraste garantin för att hålla sig till klimatmålen är att även produktionen av förnybar energi och industrin som bygger på denna förblir konkurrenskraftiga. I annat fall flyttas den energiintensiva produktionen till länder med billig energi som Kina, Indien och Ryssland, där fossila bränslen och i synnerhet stenkol används mindre effektivt än i Finland och Europa.

Om man tittar bara på kolförrådets ökning och utsläpp för enskilda strata av biomassa, och inte tar i beaktande nödvändigheten av att producera energi och de energikällor som faktiskt står till buds i världen, kan även slutsatserna vara mycket speciella: Björknäver får inte brännas på grund av dess höga kolhalt (72%), stamved är det bäst att sänka ner kvistad i Finlands vattenrika träsk, där vedens kol bevaras till och med i flera århundraden eller – som sciencefictionförfattaren Risto Isomäki har föreslagit – hyggesavfallet kunde läggas i högar på berg för att torka. Vem skulle betala för denna lagring av kol och med vad skulle trä ersättas som källa till produkter och energi? Med fossila bränslen som är färdigt borta från kolets kretslopp i naturen?

Tilläggsuppgifter:

• professori Hannu Ilvesniemi, tfn. 029 532 2440, hannu.ilvesniemi @ metla.fi
• professori Antti Asikainen, tfn. 029 532 3250, antti.asikainen @ metla.fi

• erikoistutkija Jari Hynynen, tfn. 029 532 2350, jari.hynynen @ metla.fi