De domstolar som har den högsta nationella beslutsrätten i konkurrensmål fattade för drygt ett år sedan två viktiga beslut om karteller.

I september 2009 gav högsta förvaltningsdomstolen (HFD) ett beslut enligt vilket en nationell asfaltkartell som innehöll samtliga stora aktörer i branschen var verksam i Finland under åren 1994–2002. Marknadsdomstolen beslöt endast några månader senare att en nationell inköpskartell för råvirke var verksam i Finland under åren 1997–2004. I denna kartell ingick Metsäliitto, Stora Enso och UPM-Kymmene. Bolagen hade gemensamt kommit överens om att begränsa konkurrensen och tillämpa metoder med syfte att kontrollera råvirkespriserna.

Kartellbesluten är mycket viktiga för tillämpningen av konkurrensrätten i Finland särskilt med avseende på påföljdspraxis och bedömningen av bevismaterial.

HFD bestämde de största konkurrensbrottsavgifterna som någonsin fastställts i Finland för asfaltföretagen, totalt 82,6 miljoner euro. Marknadsdomstolen bestämde att Stora Enso och Metsäliitto skall betala totalt 51 miljoner euro i påföljdsavgift till staten. Om inte UPM-Kymmene hade beviljats befrielse och Metsälitto nedsättning av avgiften skulle virkesinköpskartellens böter sannolikt ha blivit större än de som bestämdes för asfaltbolagen.

En annan betydande omständighet i avgörandena berörde bedömningen av bevis. Även i detta fall lade domstolarna i sina beslut stor vikt vid Europeiska gemenskapens rättspraxis. Tillämpningspraxisen för konkurrensrätten i Finland har genom dessa beslut ansetts närma sig den allmänna europeiska rättstolkningen på ett betydande sätt.

Långvariga karteller kan åstadkomma omfattande skador

I konkurrensbegränsningslagarna är de allvarligaste konkurrensbegränsningarna förbjudna (bl.a. karteller) oberoende av följdeffekter. Konkurrensverket behöver därför inte bevisa skadan som förorsakas av någon enskild kartell. Eftersom fallet med asfaltkartellen avsåg en för samhället särskilt skadlig kartell försökte konkurrensverket bedöma de skadliga konsekvenserna av konkurrensbegränsningen.

Enligt en bedömning som konkurrensverket karaktäriserar som försiktig höjde de olagliga konkurrensbegränsningarna inom asfaltbranschen entreprenadpriserna med i genomsnitt 10 procent jämfört med en konkurrenssituation. Utifrån detta beräknade verket att kartellen årligen hade förorsakat asfaltföretagens privata och offentliga kunder en direkt skada på cirka 30 miljoner euro. Finansministeriet kom för sin del fram till en tilläggsfaktura på över 400 miljoner euro om priset hade varit 20 procent för högt.

För råvirkeskartellen presenterade konkurrensverket inte någon beräkning av de skadliga konsekvenserna. Om skogsbolags­kartellen sänkte rotpriserna med t.ex. 10 procent jämfört med ett konkurrensläge kan man uppskatta att de privat skogsägare som sålde virke till UPM-Kymmene, Stora Enso eller Metsäliitto under perioden 1/1999–4/2004 förorsakades direkta skador av kartellen på över en miljard euro. Om kartellen även sänkte de rotpriser som betalades till andra virkesköpare på motsvarande sätt skulle den direkta skadan som skogsägarna förorsakades vara en dryg femtedel större än den ovan angivna.

I beräkningarna ovan beaktas inte räntan. Om skogsägarna hade fått fem procents (nominell) avkastning på sitt kapital från ingåendet av virkeshandelsavtalen (1997–2004) tills en talan väcktes, dvs. t.ex. till år 2011, skulle skadan öka till cirka 1,5 miljarder euro. Om rättsprocessen skulle pågå i sex år och dröjsmålsräntan under denna tid är tio procent enligt räntelagen skulle det totala skadeståndsbeloppet uppgå till 2,5 miljarder euro. Resultatet är kalkylmässigt och beskriver den skala som långvariga och nationella råvirkeskarteller kan ha i Finland.

Om en tio procents prispåverkan hade avsett enbart fiberved skulle de skador som förorsakades skogsägarna ha uppgått till cirka 400 miljoner euro och med ränteförlusterna inräknade till 650 miljoner euro.

Virkesinköpskartellen har eventuellt också orsakat omfattande indirekta skador. Detta beror framför allt på att statistiken över rotpriserna används som en viktig beräkningsgrund när värdet på skogshemman fastställs. Dessa används förutom som grund för begärt pris för skogsfastigheter även vid olika ersättnings- och inlösningssituationer.

Om skogsbolagens kartell sänkte rotpriserna med i genomsnitt tio procent och hjälptabellerna i summa­värdesmetoden från Tapio har tillämpats vid handel med skogsfastigheter kunde de indirekta skadorna inklusive räntor som kartellen orsakade uppgå till över 200 miljoner euro.

Skogsägarnas möjligheter till kompensation är nästan obefintliga

Cirka 30 kommuner och staten har väckt skadeståndstalan mot de företag som ingick i asfaltkartellen. Däremot har ingen veterligen hittills väckt skadeståndstalan mot de skogsbolag som ingick i råvirkeskartellen. Det är osannolikt att skadståndstalan kommer att väckas i någon omfattning.

För det första är det förhållandevis svårt att utreda och bevisa de skador virkesinköpskartellen har förorsakat. Konkurrensverket har inte presenterat någon uppskattning av hur mycket skogsbolagen har vunnit på den verksamhet som bröt mot konkurrensreglerna eller hur mycket skada den kartell de upprätthöll orsakade. För den klagande höjer detta tröskeln för att inleda en skadeståndsprocess.

För det andra är antalet eventuella skadelidande som utsattes för skogsbolagens olagliga verksamhet mycket stort. Eftersom kartellen av stora skogsbolag var verksam i över sju år och bolagens andel av virkesinköpen var cirka 80 procent kan man uppskatta att de direkta skadorna (det underpris som betalades för virket) berörde cirka 400 000 skogsägare. Om kartellens effekter skulle begränsas till exempel till enbart fiberved kan antalet direkta skadedrabbade minska, men kommer trots detta att fortfarande vara mycket stort.

Eftersom möjligheterna till grupptalan saknas i detta fall måste alla representanter för skadedrabbade skogs­hemman väcka separat talan mot det skogsbolag som hemmanet har bedrivit virkeshandel med under kartell­perioden. Dessutom måste de lägga fram bindande grunder för det egna skadeståndet vid rättegången.

För det tredje, även om inkomstförlusterna för en skogsägare som har drabbats av konkurrensbegränsning kan vara stora i relation till hans inkomstnivå eller förmögenhet blir de eventuella skadorna för de flesta alldeles för små med hänsyn till de förväntade rättegångskostnaderna och övriga kostnader för att påvisa skadan.

Det enda sättet för en enskild skogsägare är antagligen att någon samlar ett tillräckligt antal skogsägare, för varje skogsägare utreder (eller låter utreda) de skador denne förorsakats genom kartellen med tillräcklig noggrannhet, väcker skadeståndstalan för deras räkning i tingsrätten och agerar eventuellt även som ombud eller rättegångsbiträde för respektive målsägande.

Särskilt avsaknaden av möjlighet till grupptalan kan anses att i fortsättningen till och med sporra virkesköpare till agerande i strid med konkurrensbestämmelserna eftersom den avskräckande verkan av de privaträttsliga skadeståndskäromålen är ytterst begränsad i relation till den nytta som medlemmarna i en kartell kan få.

Lagstiftningen ger inte skydd för skogsägarnas rättigheter

Med hänsyn till de ovan angivna omständigheterna överensstämmer inte den finländska nationella lagstiftningen särskilt väl med riktlinjerna från EG-domstolen och Europeiska kommissionen om fullständig kompensation för de skador brott mot konkurrensrätten förorsakar och inte heller med målen för rättegångarnas effektivitet.

En viktig aspekt för de allmänna rättsprinciperna är även den så kallade effektivitetsprincipen. Den förutsätter att tillämpningen av de rättigheter som är fastställda i rättsordningen inte i praktiken är omöjlig eller orimligt svår. Den nya konkurrenslag som behandlas i riksdagen ser inte ut att medföra särskilt stora förändringar för skogsägarna i detta hänseende.

Viktiga prejudikat kan förväntas

I USA och Storbritannien har majoriteten av de skadeståndsärenden som berör konkurrensrätten lösts genom uppgörelser utanför domstolarna främst av ekonomiska skäl. Detta förfarande har även förekommit i Finland, men inget tidigare fall har berört ett allvarligt brott mot konkurrensbestämmelserna, dvs. en kartell.

Om skadeståndsansvaret för kartellerna på asfalt- och virkesmarknaden inte kan avgöras genom förhand­lingar mellan parterna eller skiljemannaförfarande, kan fallen förväntas leda till processer som går genom samtliga rättsinstanser och ger upphov till viktiga avgöranden av prejudikatskaraktär i den nationella rättspraxisen i Finland. De kommer att beröra tiotals eller hundratals tusen skogsägare och är betydelsefulla för virkesmarknadens kommande verksamhet.

Tilläggsuppgifter:

• Forskare Esa-Jussi Viitala, tfn 029 532 2231, esa-jussi.viitala @ metla.fi

Publikation

• Viitala, E-J. 2010. Kilpailuoikeus, kartellit ja raakapuumarkkinat. Sammanfattning av artikeln och hela artikeln (pdf). Metsätieteen aikakauskirja 4/2010, s. 399-424.