Vad gäller flera skadeinsekter är en riklig förekomst av dem kopplad till perioder och växtplatser som är torrare än normalt. Till exempel röd tallstekel orsakar mest skada på tallar på bergiga eller annars karga växtplatser, och de första skadorna som guldstekeln orsakat i Finland upptäcktes sommaren 2006, som var betydligt torrare än normalt.

Torka kan försämra trädens motståndskraft mot skadeinsekter, eller alternativt kan skadeinsekternas naturliga fiender lida av torka. Forskarna är inte eniga om den relativa betydelsen av dessa mekanismer, och den kan också variera beroende på art eller plats.

Näbbmöss, som äter den röda tallstekelns kokonger, lider av torka, och även det polyedervirus som används i biologisk bekämpning av den röda tallstekeln är känsliga för den ökande UV-strålningen under soliga perioder. Tack vare viruset och andra naturliga fiender upphör skadorna som den röda tallstekeln orsakar inom några år, vilket också kan ses i år på tidigare skadeområden trots hettan och torkan under sommaren.

Förändringarna i skadeinsektpopulationens densitet sker inte omedelbart efter förändringar i miljöförhållanden. Uppkomsten av omfattande skador förutsätter att skadeinsekterna har gynnsamma förhållanden under några år, dvs. svagare naturliga fiender eller en sänkt motståndskraft hos värdväxten.

Förökningen av granbarkborren, som anses vara den värsta skadeinsekten för gran, främjas också av en plötslig ökning i förökningsmaterial utan motståndskraft. Granar som fällts av stormar är ett mycket bra förökningsunderlag för granbarkborrar, och när de förökat sig tillräckligt kan dessa barkborrar även angripa och döda levande träd i omgivningen. Skaderisken ökar med antalet fallna träd, men små mängder fallna träd kan lämnas i skogen för att bevara diversiteten.

Värme medför nya skadeinsekter

Klimatuppvärmningen bidrar också till spridningen av nya skadeinsekter i Finland. Beaktansvärda arter bland dessa är barrskogs- och lövskogsnunnan, som är en farlig skadeinsekt i Mellaneuropa, och den senare även i Nordamerika, dit den spridits med människan.

Lövskogsnunnan utgör emellertid inte ett direkt hot för våra skogar, å ena sidan på grund av artens rätt svaga spridningsförmåga och å andra sidan på grund av att dess larver inte kan livnära sig lika bra på björk som på ek, som utgör larvernas huvudsakliga föda. Däremot har barrskogsnunnan redan etablerat sig i Södra Finland under de senaste tio åren, men än så länge känner man inte till skador orsakade av den. I Mellaneuropa är arten ett gissel i synnerhet i övertäta skogar, och således minskar gallringar som görs i tid denna arts skaderisk.

Risken för insektskador när klimatet blir varmare och de extrema väderleksfenomenen vanligare kan antagligen i viss mån hanteras även genom en ökad biodiversitet både på skogsnivå och i en större skala. I andra länder har det ökande antalet skogar med ett trädbestånd i samma ålder och av en art varit en viktig bidragande orsak till uppkomsten av storskador.

Tilläggsuppgifter:

• Specialforskare Seppo Neuvonen, seppo.neuvonen @ metla.fi

• Publikation: Eriksson, M., Neuvonen, S. & Roininen, H. 2007. Retention of wind-felled trees and the risk of consequential tree mortality by the European spruce bark beetle Ips typographus in Finland. Scandinavian Journal of Forest Research 22: 516-523.

• Publikation: Eriksson, M., Neuvonen, S. & Roininen, H. 2008. Ips typographus (L.) attack on patches of felled trees: "Wind-felled" vs. cut trees and the risk of subsequent mortality. Forest Ecology and Management 255: 1336-1341.

• Publikation: Nevalainen, S., Lindgren, M., Pouttu, A., Heinonen, J., Hongisto, M. & Neuvonen, S. 2010. Extensive tree health monitoring networks are useful in revealing the impacts of widespread biotic damage in boreal forests. Environmental Monitoring and Assessment 168: 159-171.

• Publikation: Soubeyrand, S., Neuvonen, S. & Penttinen, A. 2009. Mechanical-statistical modelling in ecology: from outbreak detections to pest dynamics. Bulletin of Mathematical Biology 71: 318-338.