Den exceptionella värmeböljan i somras och den långa regnfria perioden i juli–augusti lämnade spår i naturen i södra och mellersta Finland.

Blåbärsris som lider av torka på Kallviksudden i Helsingfors i augusti 2006. Foto: Michael Müller

Även om nederbörden i början av sommaren var genomsnittlig och i maj rentav större än i genomsnitt enligt den långsiktiga statistiken, ledde värmeböljan och den knappa nederbörden i juli och i början av augusti till att marken torkade. Vallarna vissnade, parkträdens löv slokade, blåbären blev små och blåbärsskörden anspråkslös, och risväxterna fick höstfärg för tidigt. De stora skogsbränderna i Ryssland syntes hos oss i form av rökdimma.

I de nuvarande klimatförhållandena är torrperioderna under somrarna rätt vanliga i sydvästra och södra Finland enligt väderleksstatistiken, även om temperaturen och bristen på kväve är en allt viktigare tillväxthämmande faktor för träden i den borealiska zonen. Under det gångna årtiondet har vi redan upplevt två torra somrar, åren 2002 och 2006, och sommaren 2006 var torkan särskilt svår i södra och västra Finland ända upp till Österbotten.

Tidpunkten för torrperioderna har betydelse

De exceptionella väderleksförhållandena under den gångna sommaren hade ingen inverkan på barrträdens längdväxt, eftersom barrträdens längdväxt upphör redan i slutet av juni. Däremot fortsätter lövträden att växa i södra och mellersta Finland till slutet av juli. Därför är det sannolikt att lövträdens längdväxt blir mindre än i genomsnitt i år på grund av torkan.

I norra Finland hämmar torkan inte trädtillväxten. Där förklaras tillväxten i omkretsen främst av medeltemperaturen i juli. Enligt forskningsresultaten bestäms tillväxten i trädens omkrets i södra och mellersta Finland främst av nederbörden i juni och medeltemperaturen i juli.

Värmen förstärker effekterna av torkan

Effekterna av torkan förvärras av det ökade antalet heta dagar (över 25 °C). De långa heta perioderna och torkan i somras kommer sannolikt att synas som en svagare tillväxt i trädens omkrets i södra och mellersta Finland. Tillväxtförlusternas storlek beror på marken. Problematiska växtplatser som är utsatta för torka är framför allt karga moar, bergiga skogar och sluttande skogar som är utsatta för solgass och där avrinningen av vatten och näringsämnen är stor.

I myrskogar, i synnerhet med tjock torvmark, där en alltför hög fukthalt i allmänhet hämmar tillväxten, har man noterat att långa torrperioder främjat trädens tillväxt. Det är därför sannolikt att den senaste sommarens väderlek haft en positiv inverkan på myrskogarnas tillväxt.

De totala verkningarna framträder med en fördröjning

Den gångna sommarens totala verkningar på skogarnas livskraft framträder med en fördröjning. Till följd av stressen på grund av torka och hetta försvagas trädens övergripande tålighet, och därför framträder följderna av stress först under de följande åren i form av en ökad dödlighet i trädbeståndet. I synnerhet gran lider av torka, eftersom dess rötter ligger nära markytan, men dödligheten bland tallar kan också stiga på torra och bergiga växtplatser.

Den försvagade motståndskraften ökar även trädens utsatthet för andra skador, såsom skador orsakade av barkborre. Man har observerat att granbarkborren gynnas av ett varmare klimat, eftersom den i gynnsamma temperaturförhållanden kan reproducera sig två gånger under en sommar. Efter förra sommaren föreligger en risk för skador orsakade av granbarkborre, eftersom förutsättningarna för ett ökat antal granbarkborrar är utmärkta på grund av sommarens omfattande stormskador. En snabb avverkning av trädbeståndet i stormskadade områden och uppföljningen av det växande trädbeståndets hälsa har en avgörande betydelse om man vill undvika omfattande skador.

Extrema förhållanden inverkar på skogarnas kolbalans

Skogarna är viktiga kolsänkor som förebygger klimatförändringen. Den årliga kolsänkan för skogarna i Finland har varierat beroende på avverkningar, och den har uppgått till 25–40 miljoner ton koldioxid per år.

Extrema klimatförhållanden kan dock omvandla skogarna från kolsänkor till kolkällor, och då skulle skogsekosystemen främja klimatförändringen. Bevis på fenomenet fick man 2003 då våren och sommaren var exceptionellt heta och torra i Syd-, Mellan- och Östeuropa. Mätningarna av koldioxidhalten på olika håll i Europa indikerade att skogsekosystemens produktivitet sjönk med cirka 30 procent och att skogarna fungerade som kolkällor i stället för som kolsänkor.

Extrema väderleksfenomen förväntas bli vanligare i det framtida klimatet, och således skulle det ökande antalet torra somrar på lång sikt innebära en avtagande skogstillväxt. Ett sådant framtidsscenario medför nya utmaningar för skogsodlingen och hanteringen av skogarna.

Skogarnas anpassning till ett föränderligt klimat kan främjas med bland annat följande metoder:

• Riskerna och riskbedömningen i anslutning till klimatförändringen inkluderas i skogshanteringsanvisningarna.
• Skogshanteringsmetoderna ska vara flexibla och beakta de växlande väderleksförhållandena och effekterna på förnyelsen, tillväxten och dödligheten.
• På regionnivå ökas skogarnas mosaikkaraktär för att förebygga stormskador.
• Gran planteras inte på områden som är utsatta för torka, och när man förnyar skog beaktar man genotypernas och originalväxternas förmåga att tåla torka och andra stressfaktorer.
• Genom skogsförädling främjar man en ökad förmåga att tåla torka och stress.
• Skogshanteringsmetoderna förändras så att tillväxten och kolets kretslopp ökar.
• Kretsloppstiderna raknas så att skogarnas kolbindande förmåga maximeras.

Tilläggsuppgifter:

• Chef för forskningsprogrammet för klimatförändringen (MIL) Elina Vapaavuori, tfn 029 532 4888, elina.vaapaavuori @ metla.fi