Den mest småskaliga metoden är att skapa ett bestånd av olika ålder det vill säga plockhuggning. Skogen förnyas samtidigt som den växer till sig, och det finns inga urskiljbara faser i utvecklingen. Alla trädets ålders- och storleksklasser växer kontinuerligt i beståndet. Stora enskilda träd eller små trädgrupper avlägsnas genom plockhuggning med jämna mellanrum (10–20 år). Det måste bildas nytt plantmaterial i beståndet så att det alltid finns en underväxt som lappar de luckor som de avlägsnade träden lämnar. En dylik metod lämpar sig bäst i granbestånd. Nackdelen är att ljuskrävande trädslag, såsom tall, björk, asp, al med flera, inte förnyas och inte klarar sig, och granen tar oundvikligen överhanden.

	Vid plockhuggningar ger underväxten nya träd i stället för de avlägsnade. Bilder: Metla/Sauli Valkonen

I praktiken är det svårt att uppnå en balanserad olikåldrig struktur som är uthållig, bestående och oförändrad under lång tid. I gamla nordiska försök har man haft svårigheter att upprätthålla beståndets struktur. Inga plantor växte fram och ur underväxten kom det inte upp nya träd i önskad takt. Nyare försök tyder emellertid på att förnyelsen mycket väl kan lyckas under gynnsamma förhållanden och med kunnig skötsel.

Om man får till stånd en olikåldrig struktur som är balanserad och uthållig, och förnyelsen lyckas, blir virkesproduktionen sannolikt inte just mindre än i ett granbestånd som odlas med traditionella metoder. Fältförsök har visat att ett granbestånd kan plockhuggas eller höggallras under många årtionden utan att volymtillväxten blir sämre. Detta kräver förstås en gynnsam beståndsstruktur, det vill säga trädbestånd i god kondition och olika storlekar i lämpliga proportioner, samt välplanerade avverkningar. Skogen bör gallras kraftigt för att förnyelsen ska lyckas, men de träd som lämnas måste vara friska och av god kvalitet. Sådana bestånd finns det inte så gott om i dag.

Kontinuitetsskogsbrukets ekonomiska lönsamhet, har man kunnat uppskatta genom olika beräkningar både här och i grannländerna, men resultaten är motstridiga: enligt en del är lönsamheten bättre, och enligt andra sämre än i ett beståndsskogsbruk. Alla beräkningar som tillsvidare har gjorts är ganska teoretiska och innehåller olika antaganden och gissningar. Det går inte att säga något säkert om produktionsförmågan eller lönsamheten i ett kontinuitetsskogsbruk innan man vet om metoden fungerar på uthållig basis – det vill säga om förnyelsen och uppkomsten av underväxt lyckas.

Skador på träd och plantor är ett problem vid avverkningen.

Ett uthålligt kontinuitetsskogsbruk kan vara svårt att åstadkomma i praktiken. I synnerhet övergångsskedet från en jämn skog till en olikåldrig skog räcker länge och kan misslyckas. De skador som uppstår vid virkesdrivningen är bara en av utmaningarna. Ett vanligt gissel i granbestånden, det vill säga den rotröta som förorsakas av rottickan, kan utvecklas till ett allvarligt problem. Spridningen av smitta kan minskas genom en koncentration av plockhuggningen till vintern och genom att bekämpa sjukdomsalstraren med hjälp av stubbehandling.

För ljuskrävande trädslag kan man tillämpa luckavverkning där beståndet förnyas småningom genom att man avverkar i små luckor. Dessa kan utvidgas småningom, eller också kan mellanområdena som lämnats kvar slutavverkas och planteras samtidigt. På det här sättet undviks en alltför kraftig förändring i landskapet och man sparar in en del av planteringskostnaderna. Att en del av beståndet lämnas oavverkat innebär ränteförluster eftersom pengarna sitter fast i gammal skog med avstannade tillväxt, i stället för att producera inkomster ur andra investeringsobjekt eller användas för att minska ränteutgifterna för ett banklån.

Metoderna i kontinuitetsskogsbruket kan vara till nytta då man vill trygga mångfalden, men de är ingalunda under alla förhållanden bättre. Sparträd och död ved kan lika väl lämnas kvar vid beståndsskogsbruk och viktiga livsmiljöer kan sparas. De arter som lever på död ved, och som kräver oavbrutet skuggiga förhållanden, har nytta av en trädbevuxen miljö, men för de flesta arter som lever på död ved går det bra med trä i öppna miljöer. Med hjälp av plockhuggning och luckavverkning kunde man få in mer av den störningsdynamik som hör hemma i en naturlig skog, och på så sätt bestående minska de trädbevuxna livsmiljöernas splittring på områdesnivå. Men ännu vet man inte säkert om den nytta detta skulle innebära för artbeståndet är värd besväret. För att undersöka detta och för att sätta igång praktiska försök har ett brett samarbetsprojekt påbörjats. För det här ändamålet har Forststyrelsen ställt två stora skogsområden (700–1000 ha) till förfogande.

Stamantal i kvarställt bestånd och i avverkningsavgång i olikåldrig granskog. Metlas ERIKA-försök i Vesijako forskningsskog.

Tilläggsuppgifter:

• Äldre forskare Sauli Valkonen, tel. 029 532 2026, sauli.valkonen @ metla.fi
• www.metla.fi/hanke/3524/