Marjatta Hytönen

Maritima träbåtar och -skutor ur kulturens och turismens synvinkel

Skärgård: tidskrift utgiven av Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi 4/2003: 54-57.

Man har använt träbåtar i Finland tusentals år. De försvann så gott som helt på 1900-talet men har börjat komma tillbaka först och främst som nöjesbåtar. Man har också börjat diskutera deras kulturella värde. Det ökade intresset för det maritima arvet är en internationell företeelse. I den här artikeln behandlas främst traditionella segelbåtar och -skutor i de finska kustområdena eftersom upprustning och vård av denna typ av båtar och skutor har blivit en populär fritidssysselsättning särskilt på landsbygden. Användningen av dessa båtar inom turismen har också börjat öka.

Den nya träbåtsboomen

Entusiasmen att bygga och renovera träbåtar intensifierades i Finland vid övergången till 1990-talet. Betydelsefulla händelser för återupplivandet av den finländska träbåtskulturen inkluderar:
- Etablering av föreningen Träbåtsbyggarna i Finland rf 1990.
- Träbåtsmässor i Kotka 1992, 1995, 1997, 2002.
- Utbildningsstyrelsens utredning om träbåtsbyggarna och deras utbildning 1994.
- Etablering av Traditionsfartygsregistret 1994.
- Etablering av Segelfartygshamnen "Vedkajen" i Helsingfors 1994.
- "Suomalainen puuvene" (Den finländska träbåten) -bok 1995.
- Tidningen Puuvene (Träbåten) börjar utkomma 1995.
- Handbok för dem som renoverar träskutor 1998.
- Öppnandet av internetportalen www.puuvene.net 2000.
- Skogsforskningsinstitutets utredning om träbåtsbyggandet som företagsverksamhet 2002.
- Etablering av Skutföreningen Kustkultur i Finland rf 2002.
- Tiotals nya träbåts- och skutföreningar, museer, träfartygsevenemang, etc. (se www.puuvene.net).

I andra västländer började intresset för det maritima arvet och träfartyg ungefär 20 år tidigare än i Finland. Beträffande befrämjandet av träbåtsskultur har Frankrike, Holland, Norge, Danmark och Sverige varit föregångsländer. I Förenta Staterna kan man betrakta etableringen av tidningen Wooden Boat 1974 som ett tecken på den ökade entusiasmen för träbåtar. I England började motsvarande tidning, Classic Boat, utkomma 1987.

Man har skrivit om träbåtar och -skutor i Finlands kustområden huvudsakligen på svenska. Till exempel tidningen Frisk Bris har utkommit allt sedan år 1900, Åländsk sjöfart med träbåtar har blivit väl dokumenterad och finländska träbåtar har beskrivits i Nordiska sammanhang. Nuförtiden är allt flera finskspråkiga människor intresserade av maritima träbåtar. Det här har lett till att språktröskeln håller på att sänkas inom detta område och att den finskspråkiga träbåtskulturen är på väg att bli starkare.

Träbåtarnas kulturvärde

Man har börjat diskutera på internationell nivå de traditionella träbåtarnas kulturvärde. Viktiga händelser i denna process har varit den första europeiska kongressen om det maritima arvet (First Common European Maritime Heritage Congress) i Amsterdam 1992 och grundandet av organisationen "European Maritime Heritage" - EMH 1995. Finland representeras i EMH av Skutföreningen Kustkultur i Finland rf och Finlands sjöhistoriska museum är en rådgivande medlem.

Den fjärde internationella kongressen organiserad av EMH 2001 resulterade i ett dokument kallat "Barcelona Charter". Det är en rekommendation för bevarandet och renoveringen av traditionella båtar i bruk. Den beskriver det kulturella värdet av historiskt värdefulla fartyg på följande sätt: "Begreppet flytande maritimt arv (maritime heritage afloat) berör ett specifikt traditionellt fartyg som bär vittnebörd om en bestämd civilisation eller betydelsefull utveckling likaså om tradtionell segling, sjömanskap och maritima arbetsseder. Det här gäller både större och enklare fartyg från förr, som har blivit kulturellt betydelsefulla genom åren". Rekommendationen konstaterar också att "avsikten med att bevara och renovera traditionella i bruk varande fartyg är att vårda dem antingen som konstverk, historisk vittnebörd eller för att bevara traditionella kunskaper" (översättning MH).

Barcelona dokumentet handlar om gamla fartyg som ännu är i bruk, men kan tillämpas också på repliker, det vill säga nya båtar byggda enligt gamla modeller. I praktiken kan man speciellt via dem förverkliga ideerna uttryckta i Barcelona rekommendationen och väcka människornas intresse för traditionell och också modern sjöfart och båtliv. Ett lyckat exempel på ett kulturhistoriskt värdefullt nybygge är den första finska repliken, galeasen Albanus, som sjösattes på Åland 1989.

Man kan tillämpa Barcelona dokumentet också på mindre båtar. Dessa utgör dock en betydligt heterogenare och större grupp. Inte endast de traditionella träbåtarna och -skutorna är kulturellt värdefulla. Också nya båtar utvecklade utgående från traditionella modeller samt helt nya båttyper är kulturellt betydelsefulla (se t. ex. Puuvene 1995-). De ska bli kulturarv i framtiden för de har historiska rötter och en utveckling, som formats av omständigheterna. I praktiken använder man numera endast sällan äkta traditionella metoder i båtbygge; moderna verktyg, lim och tätningsmassor används också när man bygger och renoverar traditionella fartyg.

En gemensam egenskap för gamla och nya träbåtar är deras individualitet. De är personliga alternativ till industriellt producerade plast- och metallbåtar. Man har också börjat betrakta träbåtsbyggandet som konsthantverk eller konstindustri.

Traditionella maritima träbåtar i 2000-talets Finland

I finländska farvatten seglar ännu gamla fraktsegelskutor, som byggdes i Borgåtrakten på 1940-talet: Astrid, Helena, Inga, Inga-Lill, Ingeborg, Kathrina, Marita, Svanhild, Valborg och Vivan samt Olga som byggdes i Strömfors redan i slutet av 1800-talet. Nuförtiden fungerar de som charterfartyg. Museifartyget Sigyn lockar turister i Åbo. Efter Albanus har man byggt enligt gamla modeller fyra nya segelskutor: Linden, Jakobstads Wapen, Eugenia och Alexandra. I Lovisa håller man på att bygga en "1800-tals sverigebåt", paketjakten Österstjernan för charter- och utbildningsändamål. Några traditionella träskutor är endast i privat bruk. I finländsk ägo finns också ursprungligen utländska träskutor. Av dessa har den åländska Nordboen, byggd i Danmark, och den i Sverige byggda Ferder numera med hemhamn i Jakobstad, deltagit aktivt i kultur- och turistevenemang.

Sommarfesttraditioner har börjat utvecklas kring träskutorna. Ett stort kulturevenemang är till exempel Segelfartygsdagarna i Helsingfors genast efter Strömmingsmarknaden i oktober. Sjösättningarna av nya skutor är alltid stora folkfester. Finska träfartyg spelar en synlig roll även när Tall Ships Race besöker Finland och på Ålands Sjödagar.

Träbåtar har också frambragt kulturella aktiviteter. Det finns ungefär 10 större båtmuseer i Finland, och båtar och båtliv presenteras också i många andra museer vid kusten. Man hittar de största samlingarna av gamla allmogebåtar i Rönnäs Skärgårdsmuseum i Pernå, i Lappo Skärgårdsmuseum i Brändö och i Kvarkens Båtmuseum i Malax. Därtill finns det utställingar av träbåtar i Kymmenedalens landskapsmuseum i Kotka, i Finlands Sjöhistoriska Museum i Helsingfors och i Forum Marinum i Åbo. På sommaren 2003 började det Sjöhistoriska Museet erbjuda seglatser med den gamla restaurerade lotsbåten Pitkäpaasi.

De många byggprojekten av traditionella båtar förverkligade av enskilda individer eller föreningar är synnerligen betydelsefulla ur det levande kulturarvets synvinkel. Sommarfester har börjat blomstra kring dessa traditionella nybyggen och äkta gamla allmogebåtar. De mest berömda festivalerna är Lovisas Small Ships Race, postrodden över Ålands hav och Kvarken, och kappseglingar för allmogebåtar i Nådendal. Därtill organiserar man ett flertal lokala kappseglingar till exempel vid kommunala sommarfester. De modernare träbåtarna har sina egna tävlingar och sammankomster. Raid Finland för små öppna segelbåtar och det nordiska Vinden Drar för traditionella båtar är internationella evenemang.

Träbåtar och turism

Nästan alla träsegelskutor arbetar inom turismbranschen som charterfartyg. De ägs av föreningar, privata människor eller små bolag. Att underhålla dem är så dyrt och jobbigt att i praktiken måste man få in pengar på dem för att bekosta underhållet. Situationen för traditionella skutor är det samma i övriga länder; till exempel Barcelona dokumentet konstaterar att användingen av fartyg för sociala ändamål möjliggör deras uppehälle.

Mindre träbåtar används än så länge ganska litet inom den maritima turismen. Några exempel finns dock: Forum Marinum i Åbo hyr ut sina museibåtar för dagsseglingar, föreningen St. Nikolaus i Kyrkslätt organiserar charterseglingar när föreningens storbåtar inte är engagerade i ungdomsarbete, vilket är deras huvuduppgift, och Skärgårdsfolkhögskolan i Houtskär ordnar kurser i allmogesegling på somrarna. Också föreningen Monäspasset rf från Nykarleby erbjuder allmogeseglingar genom Österbottens landsbygdsturismportal.

Framtidsutsikter för användningen av träbåtar inom turism är goda, eftersom natur- och kulturturismens popularitet är på ökande. Speciellt segling med små enkla båtar kan anses vara äkta naturturism, därför att man då rör sig nära vattnet och man kan göra strandhugg i naturhamnar. I utredningar om insjöturismen har man märkt att träbåtar lockar framför allt sportiga naturvänner.

Ur kulturturismens synvinkel är träbåtar speciella därför att de inte är byggda och underhållna endast för att betjäna turismen. I bästa fall gör byggandet och andra fritidssysslor kring båtar och skutor livet mera trivsamt för lokalbefolkningen. Karlsson (2003) beskriver träbåtsentusiasmens sociala betydelse i några små byar på västkusten och konstaterar att båtprojekten har stärkt byagemenskapen.

Framtida utmaningar

Man väntar sig att efterfrågan på kulturtjänster ökar ytterligare i framtiden, och att turisternas motiv och intressen blir mera varierande. Natur- och kulturturismens popularitet antas fortfarande öka, och nya former av turism såsom sport- och självförkovringsaktiviteter blir alltmer populära. Dessa trender kan utnyttjas då man utvecklar användningen av träbåtar inom turismen.

Litteratur

Elovirta, P. 2002. Puuveneenveisto yritystoimintana. Metsäntutkimuslaitoksen tiedonantoja 870. 42 s.

Holmström, M. & Asunta, A. 1998. Puulaivan korjaajan käsikirja. Viaporin Telakka ry, Helsinki. 143 s.

Hytönen, M. 2003. Rannikon puualusten kulttuuri- ja matkailumerkitys Suomessa metsätalouden näkökulmasta. Manuskript. 20 s.

Högnäs, P.-O. & Örjans, J. 1989. Galeasen Albanus: ett åländskt skeppsbygge och dess historiska bakgrund. Skeppsföreningen Albanus, Mariehamn. 142 s.

Karlsson, Ö. 2003. Hur träbåtsboomen i Västra Munsala började. Purjehtija 5: 14.

Koskinen, H. 2003. Talonpoikaisveneet Lounaissaaristossa. (Http://www.puuvene.net/harro/, 5.5.2004).

Maritime and fluvial cultural heritage. 2001. Council of Europe, Parliamentary Assembly, Doc. 9182, 27 July 2001. 2 p. (Http://assembly.coe.int/Documents/WorkingDocs/Doc01/EDOC9182.htm, 15.10.2003).

Puuvene. 1995-. Klippi Design Management Oy, Helsinki. (Http://www.puuvene.net/, 5.5.2004).

Puuveneveistäjien koulutus ja alan kehittäminen. 1994. Opetushallitus, Helsinki. 52 s.

Rovamo, P. & Lintunen, M. 1995. Suomalainen puuvene. WSOY, Helsinki. 190 s.

Ryhänen, H. & Vänttinen, K. 2003. Vesille venhosen mieli - soutumatkailututkimuksen loppuraportti. Savonlinnan koulutus- ja kehittämiskeskuksen julkaisuja n:o 3/2003. 117 s. (Http://www.matkailu.org/jarvimatkailu/pdf/julkaisut_souturaportti.pdf, 15.10.2003).

The Barcelona Charter - European Charter for the Conservation and Restoration of Traditional Ships in Operation. 2003. European Maritime Heritage Newsletter No. 14 April 2003. p. 2-3. (Http://www.european-maritime-heritage.org/EMHsite/Cultural/barcelona%20charter.htm, 15.10.2003).